Karin Kämsby frilansjournalist

journalistik, blogg, foto, kultur och själva livet

Sida 4 av 6

Några glimrande ögonblick/ Some glimmering moments

Every song I’ve ever written
Band night and karaoke
Jacob Wren, Kanada
Scen: Ääniwallli, Baltic Circle,
Helsingfors Finland 15.11.2013
Website: http://www.everysongiveeverwritten.com

Några glimrande ögonblick
I tonåren skrev den kanadensiske artisten Jacob Wren sånger och nu turnerar han runt om i världen med ett konceptuellt konstprojekt där han ger konserter tillsammans med lokala grupper som spelar och sjunger hans sånger. I Helsingfors deltog fem lokala grupper. Musiken och texterna är fyllda med tonårens känslomässiga utbrott men de inbjudna musikerna får det att lysa och glimra om dem.

Först ut var Tiiu Helinä, en sångerska som gjorde en spröd och känslig tolkning av en av sångerna. Efter henne kom gruppen Kap Kap, och deras mörka versioner av ett par sånger. Kanerva, en finsk sångerska gjorde sin insats ackompanjerad av en cellist. Mest slående var Tundramatiks, ännu ett femmannaband med en överraskande brassektion. Den sista artisten var den finska stjärnan Samuli Putro som skippade musiken och reciterade sångtexter på finska. Enligt mina finska vänner tillförde han också egna texter.

När musikerna spelade och sjöng satt Jacob Wren till höger om dem och lyssnade, lyckligt leende och med glänsande ögon. Mellan varje framträdande gjorde han korta intervjuer med musikerna. Han frågade dem om vad som är en bra sång och vad de har för relation till musik på Internet. Överraskningen var att flera av dem inte lyssnar på musik på webben.

Efteråt hade publiken möjlighet att sjunga sångerna i karaoke med Jacob Wren på gitarr. Textböcker fanns ute bland publiken. Den här delen av föreställningen visade att musiken saknade melodier och att texterna hade en karaktär av omogna ångestfyllda tonårsutbrott.

Föreställningen var lättsam och underhållande. Jacob Wren bjöd på sin charmerande egocentricitet och musikerna visade sig kunna göra vacker musik av nästan ingenting.
Karin Kämsby

Every song I’ve ever written
Jacob Wren, Canada
Stage: Ääniwallli, Baltic Circle
Band night and karaoke
Website: http://www.everysongiveeverwritten.com

As a teenager, the Canadian artist Jacob Wren wrote songs and now he is touring around the world in a conceptual art project making shows with local bands playing and singing his songs. In Helsinki, there were five local bands. The music and the texts are really teenager outbreaks but the invited musicians make it glimmer.

The first artist on stage was Tiiu Helinä, a singer who gave a sensitive interpretation of one of the songs. She was followed by the five man band Kap Kap, and their dark versions of some songs. Kanerva, a female Finnish singer made her input accompanied by a cellist. Most smashing were Tundramatiks, another five men band with a surprising brass section. Finally came Finnish star Samuli Putro who skipped the music and recited the song texts in Finnish. According to the Finnish he also added his own texts.

When the artists were playing and singing, Jacob Wren was sitting beside listening with a lucky face and glowing eyes. Then he made short interviews with the musicians, asking them what is a god song and about their relation to music on Internet. Surprisingly, several of them didn’t listen to music on the web.

After the artists, the audience had the possibility to sing the songs in karaoke with Jacob Wren on guitar. The textbooks were at disposal in the audience. This part of the show really showed the lack of melody in the music and the character of immature teenager outbreaks filled with anxiety in the lyrics.

This show was light and amusing, filled with the charming egocentricity of Jacob Wren and the musicians ability to made good music out of almost nothing.
Karin Kämsby

Auschwitz och Birkenau

  • Ingången till Birkenau. Järnvägsvagnarna med människor passerade under tornet.
  • Barack i Birkenau. Tre personer rymdes på en brits. Ladväggar utan isolering.
  • Mot den här muren sköts fångar. Nakna. De hade tre minuter på sig att klä av sig.
  • Gaskammaren i Auschwitz finns här inne. Skorstenen tillhör krematoriet. Tre döda människor rymdes i varje ugn.
  • Ingången med skylten Arbeit macht frei.

Såg Auschwitz och Birkenau. En av de miljoner människor som passerar där.
Det var värre än jag kunnat föreställa mig. Varför finns ondskan? Varför?

I Polen igen

I Polen igen, denna gång i Krakow. Med kören, den obligatoriska körresan. Trött på det ständiga resandet men kunde inte med att hoppa av. Fin stad och trevligt sällskap. Det är Kristi Himmelfärd, den helg då jag för 46 år sedan blev utsatt för ett övergrepp som förstörde stora delar av mitt liv.

Nu plötsligt i Mexico City

Befinner mig plötsligt och oväntat hos barn och barnbarn i Mexico City. Aplång flygresa då det till slut bara kröp i kroppen. Pratade med ung indier på flyget, han jobbade åt ett multinationellt indiskt IT-företag och skulle till Guadalajara och bygga websajt åt en amerikansk dagligvarukedja. Indierna hade hand om hela deras webb. Han kom från ett kustområde i Indien där det dött 40 000 människor i tsunamin 2004.

På flygplatsen i Mexico City mötte svärsonen. Sedan slog staden emot mig. Först såg det ut som kåkstäderna i Rio de Janeiro. Sedan, i kvarteren där de bor var det vackra hus i spansk kolonialstil. Överallt finns träd med lila blommor.
Det som slår mig med latinamerika är att det finns en sorts prestigelös anspråkslöshet här. Hemma berättar media bara om våldet, och hur farligt det är att leva här, kort sagt vilket elände det är. Det som möter en är någonting helt annat. Människor är vänliga och hjälpsamma och Mexico är ett utvecklat industriland.

I dag har vi varit ute och gått med barnvagnen. Jag kunde inte låta bli att ta kort på trafikpolisen som hade skyddsväst på sig. Det är vakter överallt och ofta är de beväpnade.

Telefon tillbaka

Den 6 januari, på Trettondagen, fick vi tillbaka den fasta telefonin. Det vara två veckor tidigare än vad som hade utlovats och stor tur eftersom det på morgonen samma dag kom ett sms om att ”du har förbrukat din inkl. datamängd för innevarande månad”. Efter stormen Dagmar har jag använt mobilen som modem.

Helgerna har passerat. Det har varit lugnt, bortsett från stormen och besöket hos min sjuka släkting. Hon hade permission från sjukhuset. Jag och min sambo for dit med hennes hund och en present, men hon började skrika åt mig så vi for därifrån. Det började med hunden, hon ville mata honom med konstiga saker och vi försökte få henne att låta bli, eftersom vi skulle ha hunden med oss hem. Det är två timmars resa och vi ville inte att han skulle spy.

Hon hade ett par byxor på sig med en stor reva över ljumsken, nära underlivet. Naken hud syntes. Det såg obscent ut och jag sa åt henne att sätta på sig ett par hela byxor. Frågade ungefär om det är nödvändigt att se ovårdad ut bara för att man ligger på psyket. Hon blev arg och sedan kom den vanliga utskällningen. Det gick inte att kommunicera.

Ok jag var provokativ, men hur mycket ska man ställa upp på?

Nu har de börjat ge henne litium och när hon ringer verkar hon lugnare, det går nästan att prata med henne. Men när jag säger att det kanske vore idé att söka sjukersättning och acceptera att få en förvaltare, lägger hon på. Hon har fått bistånd från kyrkan så hon har kunnat köpa en ny telefon, men oftast ringer hon på sjukhustelefonen.

Jag jobbar med mina restuppgifter till kursen på Högskolan i Gävle, de ska vara klara den 12 januari. Håller på med Peter Brooks The empty space, på engelska. Fick inte tag på den svenska översättningen. Lika bra det, men får slå upp ord hela tiden, han har ett rikt ordförråd. Texten är retorisk och slagkraftig som en reklamtext. Den gavs ut första gången 1968, och jag är mer kritisk nu än första gången jag läste den. Detta efter att ha sett hans uppsättning The Grand Inquisitor på Elverket för några år sedan. Kan bara instämma i Sara Granaths recension.

Martha Vestin, huvudlärare på vår kurs Teater och scenisk design, säger att den ska läggas ner. Varför det, den är ju så bra. För bra för att få finnas?

Det är några minusgrader och snöfall. Min sambo ska göra spår med skotern. Sedan kan vi åka skidor på myrarna.

Vi var hos min före detta man och hans sambo på Trettondagsafton, de hade jobbat så vi hade med oss rödbetssoppa, tiramisu och hembakat bröd. De skulle ha hjälp att installera Skype på sin dator, det gick bra men det saknades en mikrofon. Skype behövs eftersom vår gemensamma dotter jobbar i Mexico City, och barnbarnet och barnets far är med henne. Det senaste är nu att de ska vara i Stockholm några månader. Vilken glad överraskning!

Telefon om 18 dagar

I går, den 2 januari 2012, meddelade Telia att de kanske ska laga telenätet i vår by om 18 dagar. Om de håller tiden blir vi utan fast telefon i 25 dagar, från att det stormade natten till den 26 december, till den 19 januari. Telefonkablarna ligger i en härva i diket, fastfrusna.

Efter stormen

Vi var utan el från natten mot 26 december till kvällen den 30 december. Inget vatten i kranarna, inga lampor, ingen kyl, ingen frys, ingen diskmaskin, ingen teve eller radio. Luftvärmepumpen stannade, vi eldade med ved i kaminen. Stearinljus och fotogenlampa när kvällsmörkret sänkte sig vid fyratiden på eftermiddagen. Fullt upp bara med att överleva. Pannlampa inomhus kompletterad med reflexväst och broddar ute. Samtidigt var det skönt, lugnt och nedkopplat. Efter någon dag kom ett bensindrivet elverk igång. Det drev frysboxar, gav lite ljus, och teve. Grannen längst bort i byn hade sin el kvar och en (dyr) kabel drogs från deras hus till vattenpumpen som försörjer nästan hela byn med vatten. Vi fick vatten, men bara kallvatten utom för de som har vedpanna.

Eon sa att vi skulle få vänta till den 6 januari på att bli inkopplade på elnätet igen. En granne upplyste dem om att ifall de klippte fyra kablar och bytte en säkring skulle de fyra hushåll i byn som var strömlösa få tillbaka elen. På fem minuter. Den 30 december på kvällen dök det upp två killar från Eon. De gjorde som grannen sagt och vi fick tillbaka elen, på fem minuter. Men det hänger fortfarande träd på ledningarna och massor med skog har blivit förstörd. Telefonledningarna ligger i en härva i diket. Bara mobiltelefonerna  fungerar.

Breivik psykiskt sjuk?

De norska rättspsykiatrikernas rapport om att Utøya-mördaren Breivik lider av paranoid schizofreni har skapat debatt i Sverige. Rapporten ifrågasätts av psykiatern Johan Cullberg, frilansjournalisten Mustafa Can med flera. Har de verkligen sett vad som står i rapporten? För mig är Cullbergs, Cans med fleras resonemang bara ytterligare exempel på hur svårt eller omöjligt det är att få hjälp när en person i ens närhet börjar bli galen. Ingen vill lyssna. I stället ifrågasätts den som påtalar problemen, av den störda personen själv, av anhöriga, vänner och bekanta. Tal om att allt kanske inte står rätt till och att det kan vara läge att uppsöka psykoterapeut eller psykvård, uppfattas som förtal, ondska och illvilja. Inte förrän det gått så långt att den störda personen blivit riktigt sjuk och inte kan behärska sitt beteende i sociala situationer, utan gör konstiga eller hemska saker så att det märks utåt, reagerar omvärlden och då är det för sent och går inte att behandla.

Ägnade helgen åt att träffa vänner och ta del av kulturutbudet i Stockholm. Såg Svansjön på Dansens hus, utan att förstå ovationerna. Mer av folkdansuppvisning eller morgongymnastik än fantastisk dansföreställning. Och varför hade dom tavelramar framför ansiktena? Men visst, flera fina lösningar, särskilt mot slutet. Undrar ändå: var detta dansårets höjdpunkt i Stockholm?
Såg också Hjärtkniparen med Zirkus Loko-Motiv på Teater Giljotin, vilka installationer! Byggde på en roman av Boris Vian. Dom uttryckte sig i bilder.
Starkast var ändå gästspelet med Teater Weimar på Elverket: Hamlet II:exit ghost. En sorts gestaltning av Hamlets och Ofelias relation och känslor inför varandra och det uppdrag Hamlet tycker sig ha fått av sin far.

Resten av tiden fördjupade jag mig i Turner Monet Twombly-utställningen på Moderna.

Hittade en kurs på högskolan i Gävle med titeln Teater och scenisk design där Martha Vestin, bilden, är lärare. Anmälde mig på stört och kom med. Vi är ett tiotal personer som träffas i Gävle tre dagar varje månad och fördjupar oss i teaterregi. Förra veckan höll vi på med inledningsscenen till Hamlet. Vi var tre grupper. Uppgiften var att tolka Hamlet politiskt (min grupp), ur barnperspektiv eller som familjedrama. Några få repliker i en pytteliten scen blev helt olika beroende på utgångspunkt.

Det jobbiga är att man måste läsa en massa mellan kurstillfällena. Har svårt att sitta stilla. Behöver jobba också.

Psykvården har inte hört av sig, däremot min släktings granne. Det var permission i helgen och han hade blivit störd. Det verkar som om vistelsen på psykiatrisk klinik har haft en uppiggande verkan men galenskapen kvarstår.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »