Vilse i Helsingfors
Efter att ha deltagit i Baltic Circle i Helsingfors 13–17.11.2013 kan jag konstatera att jag aldrig sett så många dåliga föreställningar på så få dagar. Behållningen av festivalen var kritikerseminarierna som leddes av den skotten Mark Brown.

Förväntningarna krossades redan första kvällen av Vibes som visades i Ääniwalli, en lokal i ett industriområde dit till och med taxichauffören hade svårt att hitta. Föreställningen var innehållslös, bokstavligt talat. Artisterna, ett gäng unga självbelåtna finska filmskådespelare med mera, förklarade för publiken att de inte hade förberett någonting men att de kunde sätta på musik, starta rökmaskinen och tända strålkastare om så önskades. De bjöd på vin, men inte så mycket att det räckte till alla som kommit. Det var mest ungdomar i publiken, kanske fans till performancegruppen. Flera i publiken gjorde krampaktiga försök att hitta på aktiviteter men de hade svårt att få med sig hela församlingen.

Biljetterna kostade 25 euro (15 för studenter) och performancegruppen hade stöd från Finska kulturrådets scenkonstkommission, Finska kulturfonden, Konefonden med flera.

Som Mark Brown påpekade kunde artisterna skydda sig från kritik genom att säga att de som inte gillar vad de (inte) gjorde är dumma och fördomsfulla.

Nästa föreställning var den isländska gruppen Kviss Búmm Bangs performance “Gala – a celebration of minority groups”. De som väntat sig en seriös behandling av integrations- och minoritetsproblematiken kunde gå hem men artisterna hade faktiskt förberett något och av allt att döma repeterat. Deras show var underhållande även om den brast i substans, och de fick människor att prata med varandra.

På fredag morgon försökte jag hitta till den svenska gruppen Poste Restantes performance ”Civilization and its discontent”, men gick vilse i Helsingfors och när jag slutligen hittade rätt var dörrarna låsta. Kanske var det tur, de andra kritikerna, de kom från Finland, Skottland, Ryssland och Bosnien, sa att evenemanget hade varit tråkigt, allvarlig, humorbefriat och pretentiöst.

Det samma kan sägas om de flesta föreställningarna på den här festivalen.

På kvällen framförde Oblivia sin show Super B. Den annonserade som en dålig föreställning. B kan stå för bad, men kan också stå för Boring. Jag skrattade de första femton minuterna men hade sedan svårt att hålla mig vaken. Enligt programmet skulle Oblivia ifrågasätta och undersöka resterna av teatralitet i scenkonsten. Det gjorde de inte. I stället drev de med dramaövningar från 1960- och 70-talen, unga flickors sätt att imitera ABBA, skräckgenren, I väntan på Godot, med mera. Men de lyckades aldrig ifrågasätta scenkonsten.

Lördag och ljus I tunneln. På teaterhögskolan arrangerar webbtidningen Liikekieli.com ett seminarium i anslutning till Kedjas projekt Writing Movement (http://writingmovement.com). Kedja är en plattform för nordisk och baltisk samtida dans (www.kedja.net). Ott Karulin, kritiker från Estland, berättade om sitt arbete med artistiska processer tillsammans med koreografer och regissörer. Efter honom talade koreografen Moa Sahlin och poeten Sara Hallström om sitt samarbete runt dansföreställning Lion Lucy (2012). Hallström satt i publiken under några föreställningar och skrev vad som föll henne in. Under sitt anförande frågade Moa Sahlin publiken om de visste vem Miss universum alias Catti Brandelius var. Jag var den enda som räckte upp handen. Då vände hon sig mot mig och sa ”Jag känner igen dig, du är från Norrland”. Jag kände mig utpekad som någon sorts lägre stående varelse från den svenska kolonin Norrland. Inte bara Norge, Finland och Estland har tillhört Sverige, Norrland är fortfarande i mångt och mycket en svensk koloni.

På eftermiddagen var det publiksamtal med Pekko Koskinen, Finland, och Markus Öhrn, Sverige, om deras show Porn of pure reason. Skulle jag se pornografiföreställningen eller Executed stories min sista kväll I Helsingfors? Som kvinna har jag uppfattningen att pornografi lär män att bli dåliga älskare som inte kan tillfredställa kvinnor sexuellt. Så varför skulle jag tillbringa en hel kväll i Finland med porr?

Samtalet var emellertid ganska intressant. De två killarna vägrade att diskutera porrindustrins politiska och sociala konsekvenser, utan hävdade att porren är ett naturligt och normalt svar på mänskliga behov. De som inte höll med var fördomsfulla och dumma.

Festivalens porrshow hade fått bidrag från bland andra Finska kulturfonden, Nordiska kulturfonden och Svenska kulturfonden i Finland. Den bestod av en timmes bussresa till Borgå. Där fick publiken sitta i en nedlagd biograf och titta på ett två timmar långt potpurri av porrfilmer, med paus, varpå följde bussresa tillbaka till Helsingfors. Filmsekvenserna bestod av på marknaden befintliga porrfilmer, Pekko Koskinen och Markus Örhn hade inte filmat själva.

Executed stories spelades på Teatteri Toivo. Teatern var omöjlig att hitta, jag gick vilse igen men stötte plötsligt ihop med Ott Karulin och tillsammans lyckades vi komma rätt.

Det var en stark föreställning, men på ett sätt motbjudande, eftersom artisten Juha Valkeapää berättade dödsstraffets historia. Framställningen var grundlig, berättande och saklig, utan känsloutbrott. Valkeapää noterade till och med spanjorernas grymheter mot indianerna när de koloniserade Latinamerika.

Min sista föreställning på Baltic Circle var det ryska teaterkollektivet Post Teaters stycke ”I am free”. Det som hände där var att en man visade en mängd trista snapshots. Ibland sa han någonting i stil med god dag yxskaft.

Den goda erfarenheten av festivalen var kritikerseminarierna. Den dåliga erfarenheten var de flesta av föreställningarna, att det var bara performance och ingen teater, och svårigheten att hitta till föreställningarna. Kanske borde festivalarrangörerna ta sig en funderare.
Karin Kämsby

Lost in Helsinki
After participating in Baltic Circle in Helsinki 13-17.11.2013 , I can state that I have never seen so many bad performances in so few days. The proceeds of the festival was the critic seminars led by the Scot Mark Brown .

Expectations were shattered already the first evening by Vibes. Their show took place in Ääniwalli , a stage in an industrial area hard to find even for the taxi driver. The show was vacuous, literally. The performers, a bunch of self-confident Finnish young artists, explained to the audience that they had not prepared anything but that they could put on music, and start the smoke machine and headlamps if desired. There was also some wine but not at all enough for all the people gathering. It was mostly young people in the audience, maybe fans to a performance group . Several in the audience made spasmodic attempts to find out activities, but they found it difficult get the entire congregation.

The tickets cost 25 euro (15 for students) and the performance group had support from the Finnish Cultural Council Performing Arts Commission, the Finnish Cultural Foundation , Konefonden among others.

As Mark Brown pointed out the artists could protect themself from criticism by saying that those who do not like what they are ( not ) doing are stupid and prejudiced.

The next performance was the Icelandic group Kviss Bumm Bangs “Gala – a celebration of minority groups”. Those who expected a serious treatment of integration and minority problems could go home, but the performers had actually prepared something and apparently rehearsed. Their show was entertaining although it lacked substance, and they got people to talk to each other.

On Friday morning, I tried to find the Swedish group Poste Restantes performance “Civilization and its discontent”, but got lost in Helsinki, and when I finally found it the doors were locked. Maybe it was luck, as the other critics , they came from Finland, Scotland , Russia and Bosnia, said that the event had been boring, serious, humor liberated and pretentious.

The same can be said for most performances at this festival.

In the evening there was the performance group Oblivia and their show “Super B”, which was announced as a bad show. B can stand for Bad, but can also stand for Boring . I laughed the first fifteen minutes but then had a hard time keeping me awake. Due to the program, Oblivia was going to “question and explore the remains of theatricality in the performing arts”. They did not. Instead, they ran with drama exercises from 1960 – and ’70s , young girls’ way of imitating ABBA, horror genre , “Waiting for Godot”, and more. But they never succeeded in questioning the performing arts.

Saturday and some light in the tunnel. At the Theatre High School the web magazine Liikekieli.com organized a seminar in connection with the Kedja project Writing Movement (http://writingmovement.com ). Kedja is a platform for Nordic and Baltic contemporary dance (www.kedja.net) . Ott Karulin, critic from Estonia , spoke about his work with artistic processes along with choreographers and directors. After him the choreographer Moa Sahlin and poet Sara Hallström, both from Sweden, talked about their collaboration around Sahlins dance performance “Lion Lucy” (2012). Hallström had been attending some of the performances and when they were going on, she wrote what came up to her mind.

During her speech, Moa Sahlin asked the audience if they knew who is the Swedish artist Miss Universe alias Catti Brandelius. I was the only one who raised my hand. Then she turned to me and said “I know you , you’re from Norrland”  (Norrland is the northern part of Sweden). It made me feel singled out as some sort of inferior creature from the Swedish colony Norrland. Not only Norway, Finland and Estonia has belonged to Sweden, Norrland is still very much a Swedish colony.

In the afternoon there was a audience talk with Pekko Koskinen , Finland, and Markus Öhrn, Sweden , on their show “Porn of pure reason”. Now, I had to make a choice. Would I see the porn or the “Executed stories” on my last evening in Helsinki? As a woman , I have the perception that pornography teaches men to be poor lover who can not satisfy women sexually. So why would I spend an entire evening in Finland with porn?
The conversation , however, was quite interesting. The two men refused to discuss the porn industry’s political and social consequences, arguing that pornography is a natural and normal response to human needs. Those who disagreed were prejudiced and stupid.

The festival’s porn show had received grants from, among others, the Finnish Cultural Foundation, the Nordic Culture Fund and the Swedish Cultural Foundation in Finland. It consisted of a one hour bus ride to Porvoo. There the audience had to sit in an abandoned movie theater and watch a two-hour potpourri of porn films, with pause, followed by the bus ride back to Helsinki. The film sequences consisted of on the market existing pornography movies, Pekko Koskinen and Markus Örhn had not made the films themselves.

Executed stories were played on Teatteri Toivo . The theater was impossible to find, I got lost again but suddenly I bumped into Ott Karulin and together we managed to get right.

It was a strong performance, but in a disgusting manner, since the artist Juha Valkeapää told the history of death penalty. He did it in a thorough, narrative and factual way, without any emotional outbursts. Valkeapää noted even Spaniards cruelty against the Indians during the colonization of Latin America.

My last show at the Baltic Circle was the Russian theater collective Post Theatre’s piece “I am free”. What happened there was that a man showed a lot of boring snapshots.  Sometimes, he said something nonsensical in Russian that was translated into English.

The good experience of this festival was the critic seminars. The bad experiences was most of the performances , that it was only performances and no theater shows, and the difficulty of finding were the shows took place. Perhaps the festival organizers should take a think.
Karin Kämsby

Barnen har makten på Reality Research Center.
Foto: Karin Kämsby

Verkligheten luktar sekt
Performativa utopier
Verkstäder och diskussioner med Reality Research Center
Jaget som ett skapande medium, Föreställningen som en experimentell ritual, 13.11
Barn som auktoriteter, 14.11
Performance center, Kaaseutehtaankatu 1, Helsingfors
Baltic Circle
http://www.todellisuus.fi/en/utooppinen-todellisuus/

Reality Research Centret är en performancekollektiv i Helsingfors som säger sig använda performativa metoder för att undersöka, ifrågasätta och förnya den omgivande verkligheten.

Under Baltic Circle gav de fyra workshops. Jag deltog i tre av dem: Jaget som ett skapande medium, Föreställningen som en experimentell ritual och Barn som auktoriteter.

Verkstäderna bestod av dramaövningar i stil med de som var populära på 1970-talet. Till exempel skulle deltagarna gå runt i rummet, titta på till exempel väggen, blunda, och försöka se väggen inne i huvudet.

Temat för den andra workshopen var parning. Deltagarna skulle först massera varandra på olika sätt. Sedan skulle halva gruppen sitta på golvet med slutna ögon samtidigt som de andra skulle gå omkring bland de sittande och vidröra dem på ett förföriskt sätt tills att de som satt sa stopp. Efter en paus satt deltagarna i en ring runt en madrass på vilken de skulle gå upp två och två och agera tillsammans. Det var det som var ritualen.

I den tredje workshopen, Barn som auktoriteter, gjorde en handful barn i ordning ett rum i vilket de skapade lekar som ett 30-tal vuxna deltog i. Barnen bestämde. De vuxna hjälpte dem och gjorde vad de blev tillsagda att göra.

En välmenande atmosfär av vänlighet och gränslöshet karaktäriserade dessa verkstäder. Det påminde om gamla tider då flower power blomstrade och hippierörelsen föddes. Att dessa trender uppträder på 2010-talet i Finland kan bero på de murar landet sätter upp mot resten av världen för att stänga ute de stora flyktingströmmarna som är i rörelse därute. Finland verkar vara etniskt rensat och kanske har artisterna inga andra problem än vad som finns i deras navlar. Att titta in i väggen kan vara en symbol för bristande kontakt med världen utanför det egna jaget.

Verklighetsforskningscentret tycks sakna teoretisk grund för sitt arbete och är inte knutet till något universitet eller högskola. De talar inte om vilka värderingar som styr deras verksamhet, eller, de låtsas att det inte finns några, men de har värderingar. Till exempel tycks det finnas en underförstådd, välmenande överenskommelse om deras egen och deras omgivnings inneboende godhet.

Oviljan att tala om värderingar och frånvaron teoretisk grundval för arbetet gör deltagarna till lätta offer för manipulativa ledare, som i en sekt. Sektkänslan gör sig påmind i atmosfären på workshops. Handlingar utförs på order från ledarna som talar om vad som ska göras utan föregående diskussion, och utan att motivera varför och deltagarna lyder andaktsfullt. Det är en brist på genomskinlighet.

Efter varje verkstad är det diskussion, men efter verkstaden med barnen vid makten stod en man och en pojke bredvid mig och pratade så att det var omöjligt att höra vad som sades i diskussionen. Var det tillåtet att be mannen och pojken att vara tysta? Barnen hade makten och kanske betydde det att man inte fick säga åt dem att hålla tyst. Mannen som pratade med pojken var en av kollektivets ledare. Ett par dagar senare visade han sig vara Pekko Koskinen, en av kreatörerna bakom Porn of pure reason. Insikten gav en aha-upplevelse.  Min slutsats är att det går att dra en rak linje från Research Centers gränslöshet till gränslösheten i porrprojektet.

Research center har ett 40-tal medlemmar. Nya medlemmar väljs in. Verksamheten finansieras med bidrag från olika fonder och sponsring.
Karin Kämsby

Performative utopias
Workshops and discussion by Reality Research Center
Self as a creative medium, Performance as an experimental ritual, 13.11
Children as authorities, 14.11
Performance center,
Kaaseutehtaankatu 1, Helsinki
Baltic Circle
http://www.todellisuus.fi/en/utooppinen-todellisuus/

Workshops with smell of cult
The Reality Research Center is a performance art collective in Helsinki who states they are using “performative means to explore, question and renew the surrounding reality”.

During the Baltic Circle, they presented four workshops. I participated in three of them: Self as a creative medium, Performance as an experimental ritual and Children as authorities. They contained drama exercises somewhat like those taking place in the 1960s and 1970s. For example, you were supposed to walk around in the room, look at the wall, and then close your eyes and try to se the wall inside your head.

The theme for the second, ritual workshop, was mating. Participants were first massaging each other in different ways, then half the group was sitting on the floor with their eyes closed while the other seductively should touch those who sat on the floor until they said stop. After a break, the participants sat in a circle around a mattress and had to get up in pairs and interact with each other on the mattress. This was the ritual thing.

In the third workshop, Children as authority, a handful of children arranged a room where they constructed games in which some 30 adults participated. The children decided. The adults supported them and did what they were told to do.

A well-intentioned atmosphere of kindness and boundlessness characterized the workshops, reminding of the times when flower power flourished and the hippie movement was born.

When these trends occur in the 2010s in Finland, it could be related to the walls that this country pull up towards the rest of the world to keep out the large refugee flows that are moving around there. Finland seems to be ethnically cleansed and maybe their artists only problem is what is inside their navels. Looking into the wall can also symbolize a lack of contact with reality outside the self.

The Research Center seems to have no theoretical ground for the work and is not connected to any university. They don’t talk about the values that guide their activities, but there are values. Fore example, it seems to exist an implicit, well-intentioned agreement on the inherent goodness of themselves and their surroundings.

The objection to talk about values and the absence of theoretical base enables participants to become easy prey for manipulative leader, as in cult or sect. The cult feeling is derived from the atmosphere in the workshops. Things are performed on order from leaders who tells you what to do without previous discussion, in a lack of transparency.

After each workshop follows discussion, but after the workshop with the children in power, a man and a boy were standing next to me talking so that it was impossible to hear the discussion. Was it allowed to ask the man and the boy to keep quiet? The kids were in power and maybe it meant that you could not tell them to shut up. The man talking was a leader of the collective. A few days later, it turned out that it was Pekko Koskinen, one of the creators behind Porn of pure reason. My conclusion is that there is a straight line from the boundlessness in Research Center to the lack of borders in the porn project.

The collective currently consists of about 40 people. New members are elected. Operations are funded by grants from various funds.
Karin Kämsby