Ställer ut foto i Bergsjö

Min fotoutställning Skrotbilarna visar på biblioteket i Bergsjö till och med den 5 april. Välkomna!

Biblioteket ligger på Hundskinnsvägen 1 och har öppet
Måndag 10–16, 17–19
Tisdag 12–16 och 17–19
Onsdag 12–17
Torsdag 12–16 och 17–19
Fredag 12–16

Bilarna på mina bilder är fotograferade mellan 2018 och 2023 på ödegårdar i Nordanstigs kommun, hos bilsamlare, från vägkanterna längs E4, riksväg 84 och byvägar i Hälsingland samt hos Häggens bildemontering.

Bilden visar skrotbilar på en ödegård.

Ställer ut foto

Den 27 maj öppnar projektåret i foto vid Forsa folkhögskola sin utställning på Galleri 316 Kubik i Hudiksvall. Mitt fotoprojekt handlar om skrotbilar. Bilarna är fotograferade på ödegårdar i Nordanstigs kommun, hos bilsamlare och från vägkanterna längs E4, riksväg 84 samt längs byvägar i Hälsingland.

I Sverige finns uppskattningsvis en miljon avställda fordon som inte skrotats (= 1,38 miljoner avställda fordon minus exempelvis veteranbilar, sommarbilar och bilar i bilhandeln).

Skrotbilarna

De bara står där
Vid ödegårdarna
Vid vattendragen
På åkrarna
Intill husen där människor bor
Tinar fram på våren
Visar upp sej vid vägkanterna.

En bil väger en till två ton
En till två miljoner ton metaller står och rostar
Tungmetaller och kemikalier förgiftar jorden
I stället för att återvinnas
Nya gruvor bryts.

Karin Kämsby

Behöver skriva

Har ett behov av att skriva. Kom på det i dag. Har skrivit sen jag var liten och har haft som jobb att skriva i 40 år, insikten tog tid.

Sov dåligt i natt. Vi drack vin till maten. Sen såg vi en Almodóvar-film på SVT Play – Julieta. Den var intressant, handlade om kvinna som blivit dumpad av sin dotter. De hade inte träffats på 14 år . Dottern hade gått in i en new age-sekt och dragit.

Sen började vi titta på en serie, En mördare bland oss, och jag kunde inte sluta. Den var helt sjuk, den handlade om en familj med tre barn som brann inne, pappan överlevde. Sen visade det sig att det var han som hade gjort det, han hade tänkt att han skulle dö han också, men han blev räddad och försökte få det till att det var mamman som var mördaren. Men han åkte dit till slut. Det sjuka var att historien gestaltades som om det inte var någonting helt fasansfullt som hade hänt. När folk har ihjäl sina familjer i verkligheten blir människor runt omkring chockade, galna och upprörda. Här var det mer som att ”Jaha, ibland händer det tråkiga saker men vi får gå vidare och samla in lite pengar till en minnesplats”. Klockan var två när vi hade sett alltihop, det var fyra avsnitt.

Det sägs att man inte ska spojla filmer och berätta handlingen, men ibland är de så pinsamt dåliga att det enda rätta är att tala om just handlingen, eftersom det dåliga, korkade och dumma oftast sitter i handlingen, inte i hur bra eller dåligt den eller den skådisen spelar. Eller hur fina kameravinklarna är.

Efter serien kunde jag inte somna, tänkte på dom där små barnen. Läste boken om Nancy Spungen i stället, den som hennes mamma skrivit. Brukar klaga på psykvården i Sverige, men i USA verkar den vara ännu värre. Apropå det så ringde NN och var rädd för allt möjligt. Det gick bra, vi började inte skrika. Om hen inte ringer så oroar jag mig för det. Och då ringer jag upp. Någon sorts beroende.

Var ändå pigg hela dan och har börjat med bokföringen men blev inte klar med momsen. Den ska vara inne i dag, men det får bli helgens kvällsarbete. I morgon bitti börjar fotokursen. Spännande.

Självporträtt med stol

Beredd att ta en fight. Självporträttet med stol skulle lämnas in till fotokursen.

Det var snö det var kallt det var mulet. Till slut kastade jag stolen och väskan på backen och knöt nävarna. Beredd att ta en fight. Tränade karate som ung, positionen påminner om den tiden.

Läste en debattartikel från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) i DN i morse om att de drar Sverige inför rätta för brott mot Europakonventionen vad gäller skyddet för kvinnors mänskliga rättigheter. Tydligen har det gått så långt nu att mäns våld mot kvinnor inte längre får kallas för mäns våld mot kvinnor i domstolarna utan det heter våld i nära relationer eller konflikter i familjen. Domstolarnas språk har könsneutraliserats i den normkritiska diskursens anda.

Har skrivit en recension av en bok om normkritisk danspedagogik som kommer i nästa nummer av Danstidningen. Enligt resonemanget i boken är tvåkönsmodellen/det binära könssystemet ett falskt motsatspar som bör lösas upp. I stället ska var och en utforma sitt eget genus. Danslektionerna ska inledas med pronomenrundor där deltagarna får välja om de vill bli omnämnda som den, han, hen eller hon. Ett problem är bristen på hentoaletter. Snart kommer domstolarna att få döma i rättegångar där hen har våldtagit hen.

Verkligheten börjar bli så rolig att det inte längre går att hitta på skämt som överträffar den.

Vi hade årsmöte i facket i dag, på Internet. Jag blev ordförande i Södra Norrlands frilanssektion inom Journalistförbundet igen. Det var ett trevligt möte. 11 deltagare av 41 medlemmar, det är 27 procent. Ändå rätt bra. Är mest sur för att Journalistförbundet ställde sig bakom LAS-uppgörelsen.

Slut på festivalen

Nu är det slut på filmfestivalen. Åter till verkligheten. På gymmet kl 07.05 i morse. Det är inte jag det är sambon som stiger upp så tidigt. Jag bara följer med.

Fotokursen börjar nu. Man ska tänka ”jag ska lära mig fotografera”, inte ”jag ska klara kursen”, säger Robban som är fotoläraren. Gick en kurs för honom i höstas också, jag klarade kursen men lärde jag mig fota? Då skulle vi hålla på med Av- och Tv-lägena, nu är det M-läget. Första uppgiften är att ta ett självporträtt utomhus med självutlösaren på kameran och en stol som rekvisita. Så i dag monterade jag kameran på ett stativ, tog på mig pälsen och vinterstövlarna och gick ut i snödrivan utanför huset. Det gick inte bra, det var mörkt och kallt och jag kände mig ful. Ska försöka igen i morgon, det är deadline då.

Men på morgonen har vi årsmöte på facket på zoom och jag är ordförande. Borde avgå, är 70 plus och yngre borde ta vid, men det gör dom inte och nu är det coronapandemi och då är det bättre att sitta still. Eller är jag bara mesig? Och på fredag ska f-skatten vara inne och momsen för oktober-november-december och jag har inte gjort bokföringen. Och den 18.2 fyller barnbarnet sex år och jag behöver fixa presenter och helst en tårta men hur ska vi få den till henne, de bor 28 mil bort, det är corona och vi kan inte kramas.

Skidor idag igen

Åkte skidor på myrarna i dag igen. I ett urtidslandskap med snö, is, vassruggar, vindpinade träd och buskar. En blek sol skymtar bland molnen. Där det funnits vatten stöter stavarna i blankisen. Snöflingor i ansiktet. Vind. Färska spår av älg, hare, räv, mård. En flock orrar över oss. Andningen. Den kalla luften.

Kollade på konst i går. Blev insläppt bakvägen på Sundsvalls museum för att se Sebastian Mügges utställning. Ska skriva om den för Volym. Han hade tecknat med kolpenna på väggarna i museet, mot en blåmålad bakgrund. Motiven är Sundsvallsinspirerade och bygger på bilder han hittat på instagram eller digitaltmuseum.se. Eller sånt han sett på stan. Det var kul och lite imponerande. Så stort format. Blyertsskisserna finns med också, i A4. Passade på att låna en bok. Biblo är stängt men man kan beställa böcker och då lämnar de ut den på lastkajen bakom huset. Det vill säga, eftersom jag var inne i huset så la bibliotekarien den på en bänk. Boken var Deborah Spungens Inte som andra döttrar. Författaren är mamma till Nancy Spungen som blev knivdödad av Sid Vicious 1978. Hon var schizofren och en vän tipsade mig om att läsa den när jag berättade om min ständiga oro för NN. Apropå att ha en anhörig som är sjuk.

For hem och fortsatte titta på filmer från Göteborgs filmfestival. Sanna mödrar av Naomi Kawase gjorde starkt intryck. Det var en japansk film om ett par som hade adopterat ett barn. Hans biologiska mamma kom och ville ha honom tillbaka. Hon var 14–15 år när hon blev gravid och föräldrarna skickade i väg henne till en kvinna som hade affärsidén att ta hand om gravida flickor och fixa adoptivföräldrar åt bebisarna. Flickan ville inte lämna ifrån sig barnet men blev tvingad. Sen rymde hon hemifrån. Jag kände igen mig från när jag var ung och blev gravid. Hur föräldrarna reagerade. Föraktet, utstötningen, skammen. För mig slutade det med abort. Det var innan abort var tillåtet i Sverige, man var tvungen att söka tillstånd. Skulle aldrig göra om det.

I dag har vi sett Liborio, en film om fattiga människor i Dominikanska Republiken. En sorts religiös ledare, en fattig bonde som folk tror har uppstått från de döda vill ordna bra liv åt folket. Sen kommer US Marines och skjuter honom och de flesta av hans anhängare. Handlingen bygger på en legend från början av 1900-talet men liborismen sägs leva kvar än i dag.

Vi såg svenska Pleasure också, om en svensk tjej som gjorde karriär i porrindustrin i Los Angeles. Förstod inte varför. Blev illa berörd.

Varför höjs långtråkiga filmer till skyarna?

Förra året fick vi bredband här i skogen så nu kan jag streama film. Gav sålunda mig själv en inloggning på Göteborgs filmfestival i julklapp och är i dessa dagar på väg att dränka mig i film . Har sett mycket bra, till exempel Quo vadis, Aida? från Bosnien Hercegovina och Night of the Kings från Elfenbenskusten. Quo vadis, Aida? handlar om folkmordet i Srebrenica under kriget i forna Jugoslavien, Nihgt of the Kings handlar om en kille som åker in i ett fängelse där fångarna har makten.

Men det finns också långtråkiga filmer som höjs till skyarna i marknadsföringen. Norska Gritt är en sån. Den handlar om en tjej som vill göra performancekonst i Oslo men hon har ingen kred, ingen högre konstutbildning, inga kontakter. Kort sagt hon är inte konsekrerad av kulturetablissemanget. Filmen visar hur hon gör bort sig och bär sig dumt åt. Det finns inget hopp för henne, hon får ingen hjälp, trots att hon är utsatt och har uppenbara problem med sig själv. Det är som om människor från kultureliten – regissören och hon som spelar huvudrollen – gjort filmen för att driva med och förlöjliga människor som försöker ta sig in i deras fina värld av utvalda elitmänniskor. Detta i ett segt och plågsamt tempo.

En annan upphöjd men långtråkigt film är Beginning från Georgien. Den handlar om en kvinna som är ihop med en kristen frikyrkopastor som förtrycker henne. Jaha vilken nyhet. Det går såklart åt helvete. Jag snabbspolade, orkade inte sitta och titta i två timmar.

Gör något åt psykvården i stället för att tjafsa om vem som har bästa teorin

I en artikel på DN debatt ber nio psykologer, psykoterapeuter och organisationsföreträdare att de ska slippa Freuds teorier i vården och på vårdutbildningarna. Deras inlägg bemöts av psykoanalytiker och andra som stödjer sig på Freuds teorier.

Hur skulle det vara om de som jobbar med människors psykiska hälsa slutade tjafsa internt om vem som har den bästa teorin och i stället gjorde någonting åt den svenska psykiatrin?

I dag är de bara de med lagom psykiska besvär som får hjälp av psykologer, terapeuter och deras terapier. Den som är allvarligt psykiskt sjuk får ingen terapi, i stället får hen ”medicin” som dämpar symptomen men inte förändrar någonting i grund och botten. Hela sjukdomsbilden – vanföreställningarna, rösterna, paranoian, manin, depressionen, aggressionerna – finns kvar under ytan.

Jag har sett det här på nära håll, har en psykiskt sjuk anhörig. Psykmedicinerna har allvarliga biverkningar, de skadar kroppen och förmodligen även hjärnan. Men läkemedelsindustrin tjänar pengar på att de psykiskt sjuka drogas ner i stället för att få terapi och det är billigare för sjukvården att medicinera än att ge timslånga terapisamtal.

Det kan också vara så att psykologer och terapeuter helt enkelt inte vill ta i tu med människor som är riktigt psykiskt sjuka, de kan vara rätt jobbiga. Jag syftar på de med schizofreni, paranoia, psykos, djupa depressioner med mera.

Så sluta tjafsa om vad som är bästa terapin. Acceptera att en del som har psykiska problem blir hjälpta av psykoanalys, för andra fungerar kbt. Ta i stället itu med paradoxen att den som är lagom psykiskt störd får hjälp och terapi medan människor med allvarlig psykisk sjukdom medicineras och överges.

Tuff vecka

Har jobbat hårt sen förra tisdan, hårt för att vara mig vill säga. Först en recension av Sundsvalls museums elevutställning Elev 20 för Konsttidningen Volym. Det gick till så att museet släppte in mig en timme för ordinarie öppningstid och så fick jag gå in och titta alldeles ensam.

Efter det var det bara att dyka ner i en artikel för Danstidningens tryckta version om Folkdansringen som fyller 100 år. Texten på drygt 14 000 tecken är levererad men nu återstår att jaga bilder. Tydligen har de inte ens pressbilder på sina egna företrädare, undra på att de har problem med marknadsföringen. Letar i mitt nyligen städade bildarkiv men hittar inga folkdansbilder där heller, hur har jag tänkt som aldrig tagit några?

I bildarkivet fanns däremot bilder på Lena Josefsson, koreografen som så tragiskt gått bort. Träffade henne i Chartres 2005 där hon deltog i en dansfestival för barn och unga med en grupp ungdomar från Örebro. Så fin tjej.
Mer om henne i Danstidningen.

Foto: Karin Kämsby

Har nu fått utgivningsbevis för min hemsida. Det betyder att den har grundlagsskydd för yttrandefriheten. Jag själv är ansvarig utgivare.

Mormor igen

I går blev jag mormor igen, till en liten tjej på 3,8 kilo, yngst i en syskonskara på tre. Allt har gått bra, är så glad. Har fått se bilder och vi har pratat på facetime, men jag får inte hälsa på och krama om dom på grund av Corona.

Börjar bli less på den här pandemin, det är som att leva i en ständig mardröm. Folk bara dör och vi äldre ska isolera oss hemma för att inte bli smittade, för om vi blir smittade belastas sjukvården. Men eftersom smittan förväntas sprida sig i hela befolkningen blir vi förr eller senare smittade ändå. Då ska vi dö, dels på grund av att sjukvården prioriterar efter ålder, dels eftersom sjukdomen är djävulsk. Äldre människor har små chanser att klara den, och de som överlever kan få allvarliga skador.

En tröst är att jag i vilket fall slipper något 70-årsfirande. Har alltid avskytt att fylla år. Saknar social kompetens och vet inte hur man ordnar fester.

Demonstration mot privatisering av hemtjänsten i Nordanstigs kommun den 30 september 2019. Kommunen skulle spara pengar och privatiseringarna genomfördes trots protester. För de som fick jobb i den privata hemtjänsten sänktes lönerna. Foto: Karin Kämsby

En annan tröst är att de politiker som beslutar om nerskärningar och privatiseringar av äldrevården själva blir gamla om de får leva. Kanske upptäcker de då att deras privata sjukvårdsförsäkringar inte gäller vid pandemier och att de är hänvisade till den samhällsfinansierade äldreomsorgen vars finansiering de själva stramat åt med 1,3 miljarder kronor per år sedan år 2002 (i 2018 års penningvärde). Samtidigt har både antalet och andelen äldre har ökat. Det skriver Åsa Plesner och Lisa Pelling, Arena Idé, i en debattartikel i DN den 25 april i år. Statistiken har de hämtat från SKR:s databas Kolada.

Vi isolerar oss här hemma. Får mat hemskickad, slöar, har tråkigt, ser på tv, spelar på våra musikinstrument, lagar mat, går i skogen med hundarna, tränar i det improviserade hemmagymmet. Det finns också utrymme för att gräva ner sig i projekt: fota, bygga hemsida, skriva, städa. Det är underbart. Får tid för sånt som bara varit hägrande drömmar.

« Äldre inlägg