De norska rättspsykiatrikernas rapport om att Utøya-mördaren Breivik lider av paranoid schizofreni har skapat debatt i Sverige. Rapporten ifrågasätts av psykiatern Johan Cullberg, frilansjournalisten Mustafa Can med flera. Har de verkligen sett vad som står i rapporten? För mig är Cullbergs, Cans med fleras resonemang bara ytterligare exempel på hur svårt eller omöjligt det är att få hjälp när en person i ens närhet börjar bli galen. Ingen vill lyssna. I stället ifrågasätts den som påtalar problemen, av den störda personen själv, av anhöriga, vänner och bekanta. Tal om att allt kanske inte står rätt till och att det kan vara läge att uppsöka psykoterapeut eller psykvård, uppfattas som förtal, ondska och illvilja. Inte förrän det gått så långt att den störda personen blivit riktigt sjuk och inte kan behärska sitt beteende i sociala situationer, utan gör konstiga eller hemska saker så att det märks utåt, reagerar omvärlden och då är det för sent och går inte att behandla.