Sida 2 av 6

En ny hemsida till mig

Nu är grunden lagd för den här hemsidan, men några frågor återstår att lösa. Hur får jag en https-adress? Hur ska jag lagra alla mina foton, när datorn håller på att spricka? Hur ska jag få det att stå Foto i menyn där jag har tänkt att ha bilder och sånt? Hur får jag hit länkar till och från sociala medier? Och så ska det vara kontaktuppgifter och widgetar.

Isolerad i hemmet

Sitter hemma på grund av Coronasmittan. Fyller 70 i år och tar varningarna på allvar. Vi går promenader i skogen med hundarna, tränar hemma, får mat hemskickad. Jobbar nu med att bygga en hemsida åt mig själv.

Min längtan

På söndag klockan 18 sjunger jag sånger av John Dowland och Allan Pettersson i Svartviks kyrka. I konserten, som är en form av andakt,  ingår även tre skånska koraler och ytterligare en sång från 1500-talet av Thomas Morley.

John Dowland levde 1562–1626 och han skrev sorgsna sånger om mer eller mindre olycklig kärlek.

Allan Pettersson var en svensk kompositör som levde på 1900-talet. Han skrev bland annat Barfotasånger. Det är dom jag gett mig på. Stämningen i hans sånger påminner om den hos Lars Ahlin, till exempel hans novell Kommer hem och är snäll. De levde ungefär samtidigt och kom båda från fattiga förhållanden.

I vilket fall, jag tycker att dom här sångerna är jättefina och det är inte så ofta de sjungs, så därför vill jag göra det. Marie Ottosson spelar piano och orgel. Hon är organist i Njurunda församling. Hon är också min körledare och sånglärare. Och en som tar sånglektioner behöver sjunga för publik ibland, på den vägen är det. Så varmt välkomna att delta!

Två veckor i juli

  • För första gången sedan 1996 har jag varit ledig i juli. Två veckor. Det var väldigt ovant, konstigt och otroligt skönt. Sol, bad och kryllande barnbarn. Det som hände 1996 var att jag blev arbetslös, skild och ensam mamma. Allt i ett. Och för arbetslösa finns inga lagstadgade fem semesterveckor varav minst tre sammanhängande. Det som fanns för mig var vikariat, arbetsmarknadsåtgärder och att starta eget. Tro inte att jag klagar, jag älskar mitt arbete. Vill helst fortsätta trots uppnådd pensionsålder. Och det var välgörande att kämpa för att överleva. Men som sagt, ovant att vara ledig i juli.

Om kvinnors rätt att röra sig fritt

Följer med intresse händelseutvecklingen och debatten efter överfallen på kvinnor i Köln. Råkade nämligen ut för någonting liknande för 16 år sedan. Det var i Paris på nyårsnatten vid millennieskiftet. Jag och mitt 18-åriga kvinnliga sällskap befann oss på Champs Elysees, Paris stora paradgata. Det gjorde även 350 000 andra människor. Plötsligt blir den yngre av oss omringad och överfallen av en grupp unga män. De kastar ner henne på gatan, kysser henne och tar på henne. Jag slåss förtvivlat för att få loss henne och en fransk kvinna hjälper mig. Flickan kommer loss och vi försöker ta oss ut ur folkmassan. Vid tunnelbanestationen nära triumfbågen blir hon överfallen igen och tvångskysst, men hon kommer loss och vi flyr till vårt boende.

De unga männen var inga vanliga fransmän. Min tolkning är att de var nordafrikanska invandrare bosatta i Paris förorter som tagit sig in till centrum för att fira nyår. Dum som jag var tänkte jag inte ens på att polisanmäla.

När jag var ung i Paris på 1970-talet kunde svarta killar stå på gatorna och skrika efter mig att ”Du vill inte ligga med mig för att jag är svart”. På franska ”Vous ne voulez pas coucher avec moi parce que je suis noir”. Det var obehagligt men de gick aldrig till handgripligheter.

Det står så här i de etiska reglerna för journalister: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Hanna Fahl skriver i DN att även svenska män, enligt hennes flöde i sociala medier, överfaller kvinnor, sextrakasserar dem och slår ner dem på gatan. Hon menar att den gemensamma nämnare för övergreppen mot kvinnor är kön, inte etnicitet.

Jag menar att en diskussion om huruvida övergreppen beror på kön eller etnicitet leder till att de får fortsätta eftersom ingen törs ta i dem. Det är bättre om, som Lasse Wierup skriver, också i DN, samhället inför nolltolerans mot den här typen av övergrepp mot kvinnor. Han tar upp liknande händelser i Stockholm i augusti förra året. Förövarna bedömdes vara ensamkommande nyanlända och ”saken betraktades som känslig”. Händelserna hamnade i medieskugga. Ingen har dömts.

 

Tanterna tar revansch

Tanterna regerar på Kvinnohistoriskt museum i nyöppnade kulturhuset Väven i Umeå. Bilden visar skulpturen Tantfullness av Susanna Arwin. Den består av 18 nästan likadana tanter gjutna i betong

Piller är ingen lösning

I sin recension i Aftonbladet den 24.4.2014 sågar Olle Svenning Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Det är möjligt att det är en dålig bok, har inte läst den, men att utifrån den ställa sig på psykiatrins sida är befängt.
Enligt Svenning skriver Whitaker att läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. Andra ståndpunkter hos Whitaker är att läkemedlen gör medborgare och patienter sjukare samt att schizofreni inte är någon mental sjukdom.
Att schizofreni inte skulle vara någon sjukdom låter vansinnigt. Kanske särskilt för de som haft med människor med schizofrena symptom att göra. Men de som dessutom sett hur schizofrena hanteras av psykiatrin kan ha svårt att förstå Olle Svenning knäfall inför densamma.
När han sedan kallar Whitaker för rättshaverist för att denne hävdar att läkemedel mot schizofreni ”leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd” är han bara okunnig.
Det är nämligen vad som sker när en människa behandlas med psykmediciner. Medicinerna tar bort symptomen, men sjukdomen finns kvar. Under den medicinerade, till synes friska ytan finns paranoian, vanföreställningarna och rösterna kvar i det undermedvetna. Där stannar de för resten av livet, vilket är definitionen på en kronisk sjukdom, eller vad?
Svenning erkänner att medicinerna ger svåra biverkningar men skriver att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet. Han förlöjligar terapi som behandlingsmetod med hänvisning till en finsk schizofrenibehandling från 1969, nämnd i Whitakers bok.
Varför det? Varför köpa psykiatrins standardlösning mera medicin och inte ge psykoterapin en chans? Titta till exempel på Jagstrukturerande psykoterapi, en kognitiv personlighetsutvecklande metod baserad på den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier. Jagstrukturerande psykoterapi är bland annat avsedd för personer med schizofreni och andra psykoser. Se till exempel: http://www.domiga.se eller http://www.jagstrukturerande.se/.
Normaltillståndet i Sverige i dag är att den som är schizofren enbart får medicin och ingen terapi (utom i Beate Grimsruds bok En dåre fri, i den förekommer psykoterapi inom svensk psykvård). Däremot kan den som är lagomt smånojig få gå i psykoterapi. Ett återkommande argumentet mot terapi för schizofrena är att de inte vill ha terapi och därför inte är mottagliga, men ett utmärkande drag för schizofreni är att den drabbade saknar sjukdomsinsikt. En schizofren vill inte ha hjälp, vill inte ha medicin, vill inte vara på sjukhus, vill inte ha vård.
Så, eftersom de kan tvingas att ta medicin, varför är det otänkbart att sätta dem i samma rum som en psykoterapeut som vet hur schizofrena ska bemötas?
Karin Kämsby

« Äldre inlägg Nyare inlägg »