Sida 2 av 5

Om kvinnors rätt att röra sig fritt

Följer med intresse händelseutvecklingen och debatten efter överfallen på kvinnor i Köln. Råkade nämligen ut för någonting liknande för 16 år sedan. Det var i Paris på nyårsnatten vid millennieskiftet. Jag och mitt 18-åriga kvinnliga sällskap befann oss på Champs Elysees, Paris stora paradgata. Det gjorde även 350 000 andra människor. Plötsligt blir den yngre av oss omringad och överfallen av en grupp unga män. De kastar ner henne på gatan, kysser henne och tar på henne. Jag slåss förtvivlat för att få loss henne och en fransk kvinna hjälper mig. Flickan kommer loss och vi försöker ta oss ut ur folkmassan. Vid tunnelbanestationen nära triumfbågen blir hon överfallen igen och tvångskysst, men hon kommer loss och vi flyr till vårt boende.

De unga männen var inga vanliga fransmän. Min tolkning är att de var nordafrikanska invandrare bosatta i Paris förorter som tagit sig in till centrum för att fira nyår. Dum som jag var tänkte jag inte ens på att polisanmäla.

När jag var ung i Paris på 1970-talet kunde svarta killar stå på gatorna och skrika efter mig att ”Du vill inte ligga med mig för att jag är svart”. På franska ”Vous ne voulez pas coucher avec moi parce que je suis noir”. Det var obehagligt men de gick aldrig till handgripligheter.

Det står så här i de etiska reglerna för journalister: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Hanna Fahl skriver i DN att även svenska män, enligt hennes flöde i sociala medier, överfaller kvinnor, sextrakasserar dem och slår ner dem på gatan. Hon menar att den gemensamma nämnare för övergreppen mot kvinnor är kön, inte etnicitet.

Jag menar att en diskussion om huruvida övergreppen beror på kön eller etnicitet leder till att de får fortsätta eftersom ingen törs ta i dem. Det är bättre om, som Lasse Wierup skriver, också i DN, samhället inför nolltolerans mot den här typen av övergrepp mot kvinnor. Han tar upp liknande händelser i Stockholm i augusti förra året. Förövarna bedömdes vara ensamkommande nyanlända och ”saken betraktades som känslig”. Händelserna hamnade i medieskugga. Ingen har dömts.

 

Tanterna tar revansch

Tanterna regerar på Kvinnohistoriskt museum i nyöppnade kulturhuset Väven i Umeå. Bilden visar skulpturen Tantfullness av Susanna Arwin. Den består av 18 nästan likadana tanter gjutna i betong

Piller är ingen lösning

I sin recension i Aftonbladet den 24.4.2014 sågar Olle Svenning Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Det är möjligt att det är en dålig bok, har inte läst den, men att utifrån den ställa sig på psykiatrins sida är befängt.
Enligt Svenning skriver Whitaker att läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. Andra ståndpunkter hos Whitaker är att läkemedlen gör medborgare och patienter sjukare samt att schizofreni inte är någon mental sjukdom.
Att schizofreni inte skulle vara någon sjukdom låter vansinnigt. Kanske särskilt för de som haft med människor med schizofrena symptom att göra. Men de som dessutom sett hur schizofrena hanteras av psykiatrin kan ha svårt att förstå Olle Svenning knäfall inför densamma.
När han sedan kallar Whitaker för rättshaverist för att denne hävdar att läkemedel mot schizofreni ”leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd” är han bara okunnig.
Det är nämligen vad som sker när en människa behandlas med psykmediciner. Medicinerna tar bort symptomen, men sjukdomen finns kvar. Under den medicinerade, till synes friska ytan finns paranoian, vanföreställningarna och rösterna kvar i det undermedvetna. Där stannar de för resten av livet, vilket är definitionen på en kronisk sjukdom, eller vad?
Svenning erkänner att medicinerna ger svåra biverkningar men skriver att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet. Han förlöjligar terapi som behandlingsmetod med hänvisning till en finsk schizofrenibehandling från 1969, nämnd i Whitakers bok.
Varför det? Varför köpa psykiatrins standardlösning mera medicin och inte ge psykoterapin en chans? Titta till exempel på Jagstrukturerande psykoterapi, en kognitiv personlighetsutvecklande metod baserad på den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier. Jagstrukturerande psykoterapi är bland annat avsedd för personer med schizofreni och andra psykoser. Se till exempel: http://www.domiga.se eller http://www.jagstrukturerande.se/.
Normaltillståndet i Sverige i dag är att den som är schizofren enbart får medicin och ingen terapi (utom i Beate Grimsruds bok En dåre fri, i den förekommer psykoterapi inom svensk psykvård). Däremot kan den som är lagomt smånojig få gå i psykoterapi. Ett återkommande argumentet mot terapi för schizofrena är att de inte vill ha terapi och därför inte är mottagliga, men ett utmärkande drag för schizofreni är att den drabbade saknar sjukdomsinsikt. En schizofren vill inte ha hjälp, vill inte ha medicin, vill inte vara på sjukhus, vill inte ha vård.
Så, eftersom de kan tvingas att ta medicin, varför är det otänkbart att sätta dem i samma rum som en psykoterapeut som vet hur schizofrena ska bemötas?
Karin Kämsby

Utbytesjournalist i Norge

per_magne_jag

Per Magne Moan och jag i Nea Radios studio i Røros.
Foto_ Torgun Brean

Den senaste veckan har jag varit utbytesjournalist på Nea Radio i Røros, Norge. Detta tack vare det förnämliga projektet Mer nyheter över gränsen. På Nea Radio blev jag väl omhändertagen av Marit Manfredsdotter, Per Magne Moan och Torgun Brean. Jag har gjort inslag i radion, pratat i sänding, tagit bilder och gjort massor med grejor för webben. Uppdragen har handlat om norska barn i ett konstprojekt,  Drottning Sonjas besök i Røros och så har jag bevakat Vinterfestspelen. Det har varit jättekul.  I eftermiddag kör jag hemåt över fjällen. Men först kan det blir en skidtur, de har massor med snö här …
Länkar till mina jobb på Nea Radio:
Vinterfestspel i världsklass
Kammaropera med hederstema
Drottning Sonja möter samiska barn,
Sissel Kyrkjebø,
Motståndskamp, folkmusik, halling och medeltidsmusik

Jag kommer härifrån

Jenny (Cecilia Wernesten) och Goran (Peter Morlin).

Jenny (Cecilia Wernesten) och Goran (Peter Morlin) möts efter många år. Foto: Martin Skoog

Har varit i Norrsundet och sett Folkteatern Gävleborgs Jag kommer härifrån. Blev helt tagen. Den där tjejen, hon som det handlar om, kommer tillbaka till sin hemstad och söker en förklaring till att hennes trendiga stockholmsliv har skurit ihop.
Hon är 30+, gravid, dumpad av sin kille, har just avslutat en projektanställning, pojkvännen vill att hon ska flytta ut ur hans lägenhet, föräldrarna har flyttat utomlands. Vart ska hon ta vägen?
Den ende som säger grattis till graviditeten är invandrarkillen som var kär i henne när de gick i åttan och  som hon inte ens minns att hon har träffat.
Är det bara jag som känner igen mig?

På teater i Aten

Fick ett kreativitetsstipendium från journalistförbundet som gick ut på att bo i Ariane Wahlgrens författarhus i Aten i två veckor i januari/februari. Det låg nära Akropolis och vi såg massor av ruiner, muséer och statyer, det var häftigt. Det blev sådär med kreativiteten, jag skrev lite på mitt projekt, men har en fraktur i axeln som gjorde ont och det var svårt att sitta stilla. Men vi passade på att se en del scenkonst. Nationaloperan gav Verdis Macbeth i Athens Concert Hall, det var oväntat hög nivå på den, även om den liksom gick isär på slutet.

Ta chansen att se Århundrats kärlekssaga

giselanilssonÅrhundradets kärlekssaga
av Märta Tikannen
Regi: Cathrine Parment
Scenografi: Maria Stiernborg
Ljusdesign: Claes Hilding
Medverkande: Gisela Nilsson

Århundradets kärlekssaga efter Märta Tikkanens roman med samma titel kommer åter på Teater Västernorrlands repertoar den 27 januari under Sundsvalls Kulturfestival. Föreställningen spelas i Sundsvall till 12 februari. Ta chansen att se den!

Märta Tikkanens diktsamling om livet som alkoholisthustru till författarkollegan Henrik Tikkanen är väl känd. Gisela Nilsson gör texten till sin egen och ställer fram på scenen en verklighet som annars bara de som varit där känner till. Utan att för en minut undanhålla fasorna gör hon en rolltolkning vars kraft kan få hopplösheten att bli möjlig att besegra.

Den som regisserat denna föreställning är skådespelaren, regissören och pedagogen Cathrine Parment. Någonting har hänt i mötet mellan Cathrine Parment och Gisela Nilsson, oklart vad, men det har med andning, lugn och säkerheten i att våga vara fri på scenen att göra. Resultat är en mycket stark föreställning, inte bara på grund av sitt innehåll utan också på grund av det fantastiska skådespeleriet. Vi får se en skådespelare utveckla sin skådespelarkonst till en ny högre nivå. Det är enastående!

Scenografin med dockor som symboliserar mannen och barnen tydliggör hennes, alkoholisthustruns, ensamhet och iskalla sorg på ett närmast genialt sätt. Till detta hör en ljussättning som ackompanjerar och tydliggör den lyriska textens skiftningar mellan ljus och mörker.

Karin Kämsby

« Äldre inlägg Nyare inlägg »