Vilse i Helsingfors
Efter att ha deltagit i Baltic Circle i Helsingfors 13–17.11.2013 kan jag konstatera att jag aldrig sett så många dåliga föreställningar på så få dagar. Behållningen av festivalen var kritikerseminarierna som leddes av den skotten Mark Brown.
Förväntningarna krossades redan första kvällen av Vibes som visades i Ääniwalli, en lokal i ett industriområde dit till och med taxichauffören hade svårt att hitta. Föreställningen var innehållslös, bokstavligt talat. Artisterna, ett gäng unga självbelåtna finska filmskådespelare med mera, förklarade för publiken att de inte hade förberett någonting men att de kunde sätta på musik, starta rökmaskinen och tända strålkastare om så önskades. De bjöd på vin, men inte så mycket att det räckte till alla som kommit. Det var mest ungdomar i publiken, kanske fans till performancegruppen. Flera i publiken gjorde krampaktiga försök att hitta på aktiviteter men de hade svårt att få med sig hela församlingen.
Biljetterna kostade 25 euro (15 för studenter) och performancegruppen hade stöd från Finska kulturrådets scenkonstkommission, Finska kulturfonden, Konefonden med flera.
Som Mark Brown påpekade kunde artisterna skydda sig från kritik genom att säga att de som inte gillar vad de (inte) gjorde är dumma och fördomsfulla.
Nästa föreställning var den isländska gruppen Kviss Búmm Bangs performance “Gala – a celebration of minority groups”. De som väntat sig en seriös behandling av integrations- och minoritetsproblematiken kunde gå hem men artisterna hade faktiskt förberett något och av allt att döma repeterat. Deras show var underhållande även om den brast i substans, och de fick människor att prata med varandra.
På fredag morgon försökte jag hitta till den svenska gruppen Poste Restantes performance ”Civilization and its discontent”, men gick vilse i Helsingfors och när jag slutligen hittade rätt var dörrarna låsta. Kanske var det tur, de andra kritikerna, de kom från Finland, Skottland, Ryssland och Bosnien, sa att evenemanget hade varit tråkigt, allvarlig, humorbefriat och pretentiöst.
Det samma kan sägas om de flesta föreställningarna på den här festivalen.
På kvällen framförde Oblivia sin show Super B. Den annonserade som en dålig föreställning. B kan stå för bad, men kan också stå för Boring. Jag skrattade de första femton minuterna men hade sedan svårt att hålla mig vaken. Enligt programmet skulle Oblivia ifrågasätta och undersöka resterna av teatralitet i scenkonsten. Det gjorde de inte. I stället drev de med dramaövningar från 1960- och 70-talen, unga flickors sätt att imitera ABBA, skräckgenren, I väntan på Godot, med mera. Men de lyckades aldrig ifrågasätta scenkonsten.
Lördag och ljus I tunneln. På teaterhögskolan arrangerar webbtidningen Liikekieli.com ett seminarium i anslutning till Kedjas projekt Writing Movement (http://writingmovement.com). Kedja är en plattform för nordisk och baltisk samtida dans (www.kedja.net). Ott Karulin, kritiker från Estland, berättade om sitt arbete med artistiska processer tillsammans med koreografer och regissörer. Efter honom talade koreografen Moa Sahlin och poeten Sara Hallström om sitt samarbete runt dansföreställning Lion Lucy (2012). Hallström satt i publiken under några föreställningar och skrev vad som föll henne in. Under sitt anförande frågade Moa Sahlin publiken om de visste vem Miss universum alias Catti Brandelius var. Jag var den enda som räckte upp handen. Då vände hon sig mot mig och sa ”Jag känner igen dig, du är från Norrland”. Jag kände mig utpekad som någon sorts lägre stående varelse från den svenska kolonin Norrland. Inte bara Norge, Finland och Estland har tillhört Sverige, Norrland är fortfarande i mångt och mycket en svensk koloni.
På eftermiddagen var det publiksamtal med Pekko Koskinen, Finland, och Markus Öhrn, Sverige, om deras show Porn of pure reason. Skulle jag se pornografiföreställningen eller Executed stories min sista kväll I Helsingfors? Som kvinna har jag uppfattningen att pornografi lär män att bli dåliga älskare som inte kan tillfredställa kvinnor sexuellt. Så varför skulle jag tillbringa en hel kväll i Finland med porr?
Samtalet var emellertid ganska intressant. De två killarna vägrade att diskutera porrindustrins politiska och sociala konsekvenser, utan hävdade att porren är ett naturligt och normalt svar på mänskliga behov. De som inte höll med var fördomsfulla och dumma.
Festivalens porrshow hade fått bidrag från bland andra Finska kulturfonden, Nordiska kulturfonden och Svenska kulturfonden i Finland. Den bestod av en timmes bussresa till Borgå. Där fick publiken sitta i en nedlagd biograf och titta på ett två timmar långt potpurri av porrfilmer, med paus, varpå följde bussresa tillbaka till Helsingfors. Filmsekvenserna bestod av på marknaden befintliga porrfilmer, Pekko Koskinen och Markus Örhn hade inte filmat själva.
Executed stories spelades på Teatteri Toivo. Teatern var omöjlig att hitta, jag gick vilse igen men stötte plötsligt ihop med Ott Karulin och tillsammans lyckades vi komma rätt.
Det var en stark föreställning, men på ett sätt motbjudande, eftersom artisten Juha Valkeapää berättade dödsstraffets historia. Framställningen var grundlig, berättande och saklig, utan känsloutbrott. Valkeapää noterade till och med spanjorernas grymheter mot indianerna när de koloniserade Latinamerika.
Min sista föreställning på Baltic Circle var det ryska teaterkollektivet Post Teaters stycke ”I am free”. Det som hände där var att en man visade en mängd trista snapshots. Ibland sa han någonting i stil med god dag yxskaft.
Den goda erfarenheten av festivalen var kritikerseminarierna. Den dåliga erfarenheten var de flesta av föreställningarna, att det var bara performance och ingen teater, och svårigheten att hitta till föreställningarna. Kanske borde festivalarrangörerna ta sig en funderare.
Karin Kämsby
Lost in Helsinki
After participating in Baltic Circle in Helsinki 13-17.11.2013 , I can state that I have never seen so many bad performances in so few days. The proceeds of the festival was the critic seminars led by the Scot Mark Brown .
Expectations were shattered already the first evening by Vibes. Their show took place in Ääniwalli , a stage in an industrial area hard to find even for the taxi driver. The show was vacuous, literally. The performers, a bunch of self-confident Finnish young artists, explained to the audience that they had not prepared anything but that they could put on music, and start the smoke machine and headlamps if desired. There was also some wine but not at all enough for all the people gathering. It was mostly young people in the audience, maybe fans to a performance group . Several in the audience made spasmodic attempts to find out activities, but they found it difficult get the entire congregation.
The tickets cost 25 euro (15 for students) and the performance group had support from the Finnish Cultural Council Performing Arts Commission, the Finnish Cultural Foundation , Konefonden among others.
As Mark Brown pointed out the artists could protect themself from criticism by saying that those who do not like what they are ( not ) doing are stupid and prejudiced.
The next performance was the Icelandic group Kviss Bumm Bangs “Gala – a celebration of minority groups”. Those who expected a serious treatment of integration and minority problems could go home, but the performers had actually prepared something and apparently rehearsed. Their show was entertaining although it lacked substance, and they got people to talk to each other.
On Friday morning, I tried to find the Swedish group Poste Restantes performance “Civilization and its discontent”, but got lost in Helsinki, and when I finally found it the doors were locked. Maybe it was luck, as the other critics , they came from Finland, Scotland , Russia and Bosnia, said that the event had been boring, serious, humor liberated and pretentious.
The same can be said for most performances at this festival.
In the evening there was the performance group Oblivia and their show “Super B”, which was announced as a bad show. B can stand for Bad, but can also stand for Boring . I laughed the first fifteen minutes but then had a hard time keeping me awake. Due to the program, Oblivia was going to “question and explore the remains of theatricality in the performing arts”. They did not. Instead, they ran with drama exercises from 1960 – and ’70s , young girls’ way of imitating ABBA, horror genre , “Waiting for Godot”, and more. But they never succeeded in questioning the performing arts.
Saturday and some light in the tunnel. At the Theatre High School the web magazine Liikekieli.com organized a seminar in connection with the Kedja project Writing Movement (http://writingmovement.com ). Kedja is a platform for Nordic and Baltic contemporary dance (www.kedja.net) . Ott Karulin, critic from Estonia , spoke about his work with artistic processes along with choreographers and directors. After him the choreographer Moa Sahlin and poet Sara Hallström, both from Sweden, talked about their collaboration around Sahlins dance performance “Lion Lucy” (2012). Hallström had been attending some of the performances and when they were going on, she wrote what came up to her mind.
During her speech, Moa Sahlin asked the audience if they knew who is the Swedish artist Miss Universe alias Catti Brandelius. I was the only one who raised my hand. Then she turned to me and said “I know you , you’re from Norrland” (Norrland is the northern part of Sweden). It made me feel singled out as some sort of inferior creature from the Swedish colony Norrland. Not only Norway, Finland and Estonia has belonged to Sweden, Norrland is still very much a Swedish colony.
In the afternoon there was a audience talk with Pekko Koskinen , Finland, and Markus Öhrn, Sweden , on their show “Porn of pure reason”. Now, I had to make a choice. Would I see the porn or the “Executed stories” on my last evening in Helsinki? As a woman , I have the perception that pornography teaches men to be poor lover who can not satisfy women sexually. So why would I spend an entire evening in Finland with porn? The conversation , however, was quite interesting. The two men refused to discuss the porn industry’s political and social consequences, arguing that pornography is a natural and normal response to human needs. Those who disagreed were prejudiced and stupid.
The festival’s porn show had received grants from, among others, the Finnish Cultural Foundation, the Nordic Culture Fund and the Swedish Cultural Foundation in Finland. It consisted of a one hour bus ride to Porvoo. There the audience had to sit in an abandoned movie theater and watch a two-hour potpourri of porn films, with pause, followed by the bus ride back to Helsinki. The film sequences consisted of on the market existing pornography movies, Pekko Koskinen and Markus Örhn had not made the films themselves.
Executed stories were played on Teatteri Toivo . The theater was impossible to find, I got lost again but suddenly I bumped into Ott Karulin and together we managed to get right.
It was a strong performance, but in a disgusting manner, since the artist Juha Valkeapää told the history of death penalty. He did it in a thorough, narrative and factual way, without any emotional outbursts. Valkeapää noted even Spaniards cruelty against the Indians during the colonization of Latin America.
My last show at the Baltic Circle was the Russian theater collective Post Theatre’s piece “I am free”. What happened there was that a man showed a lot of boring snapshots. Sometimes, he said something nonsensical in Russian that was translated into English.
The good experience of this festival was the critic seminars. The bad experiences was most of the performances , that it was only performances and no theater shows, and the difficulty of finding were the shows took place. Perhaps the festival organizers should take a think.
Karin Kämsby