I går blev jag mormor igen, till en liten tjej på 3,8 kilo, yngst i en syskonskara på tre. Allt har gått bra, är så glad. Har fått se bilder och vi har pratat på facetime, men jag får inte hälsa på och krama om dom på grund av Corona.
Börjar bli less på den här pandemin, det är som att leva i en ständig mardröm. Folk bara dör och vi äldre ska isolera oss hemma för att inte bli smittade, för om vi blir smittade belastas sjukvården. Men eftersom smittan förväntas sprida sig i hela befolkningen blir vi förr eller senare smittade ändå. Då ska vi dö, dels på grund av att sjukvården prioriterar efter ålder, dels eftersom sjukdomen är djävulsk. Äldre människor har små chanser att klara den, och de som överlever kan få allvarliga skador.
En tröst är att jag i vilket fall slipper något 70-årsfirande. Har alltid avskytt att fylla år. Saknar social kompetens och vet inte hur man ordnar fester.
En annan tröst är att de politiker som beslutar om nerskärningar och privatiseringar av äldrevården själva blir gamla om de får leva. Kanske upptäcker de då att deras privata sjukvårdsförsäkringar inte gäller vid pandemier och att de är hänvisade till den samhällsfinansierade äldreomsorgen vars finansiering de själva stramat åt med 1,3 miljarder kronor per år sedan år 2002 (i 2018 års penningvärde). Samtidigt har både antalet och andelen äldre har ökat. Det skriver Åsa Plesner och Lisa Pelling, Arena Idé, i en debattartikel i DN den 25 april i år. Statistiken har de hämtat från SKR:s databas Kolada.
Vi isolerar oss här hemma. Får mat hemskickad, slöar, har tråkigt, ser på tv, spelar på våra musikinstrument, lagar mat, går i skogen med hundarna, tränar i det improviserade hemmagymmet. Det finns också utrymme för att gräva ner sig i projekt: fota, bygga hemsida, skriva, städa. Det är underbart. Får tid för sånt som bara varit hägrande drömmar.